Just nu vet vi alla vad det är för tider... Och varför skulle vi inte? Hela media skriker om det, alla butiker gör reklam med kärlekstema, många facebook-sidor är spammade med alla hjärtans dags texter. Så därför tänkte jag idag göra ett inlägg med kärlekstema nu på hjärtans dag och vad jag personligen tycker om de tre sorters kärlek/förälskelse som finns. För det första så tror jag inte på kärlek vid första ögonkastet! Jag anser att kärlek vid första ögonkastet är ett sätt att säga att personen gör ett så tilltalande första intryck att man inte visste vad man skulle ta sig till och därför kände att man ville bli ihop med personen. Betyder detta då att det är något negativt med att känna så kallad kärlek vid första ögonkastet? Helt ärligt så tror jag inte det! Jag tror att alla bör känna så kallad kärlek vid första ögonkastet någon gång i sitt liv. En del känner det säkert för rätt person och utvecklar riktig kärlek med tiden och dem som de inte fungerar för tror jag får en livsviktig erfarenhet! Min åsikt på den frågan kan dock ha och göra med att jag aldrig känt kärlek vid första ögonkastet men jag kan däremot på fullaste allvar säga att jag är avundsjuk på alla er där ute som någonsin känt det. Och till alla er som känner det så vill jag säga att ni ska satsa på den, för det kan egentligen inte gå riktigt dåligt! Sedan är kärlek vid första ögonkastet en definitionsfråga och de allra flesta definierar det nog olika. Sedan har vi klassikern med att man lär känna en person och känner att man börjar gilla personen mer och mer tills man knappt vet vad man ska ta sig till när personen inte är där! Personen och bara tanken på personen, eller kort på den, eller att bara höra dess röst får en att känna sig som om livet är helt underbart! Detta är en av de känslor jag skulle vilja definiera som kärlek. Man kan knappt leva utan att tänka på den speciella personen. Denna känslan har jag dock känt för ett par personer i livet, men det jag ny ska säga kommer komma som en överraskning för de flesta av er som läser detta... Jag hatar den känslan! Jag säger absolut inte att jag inte gillat personerna i fråga utan jag har i princip inte velat skiljas från dem över huvud taget och knappt kunnat låta bli att tänka på dem. Men det är känslan jag inte kan stå ut med. Känslan med att känna sig så fäst vid någon är enligt mig nästan olidligt plågsam och om jag kunde bestämma så skulle jag aldrig mer känna så för någon. Men vet ni vad som är det roliga? Man har ingen som helst makt över vem man kommer att känna så för! Känslorna kommer helt enkelt bara över en utan förvarning och det finns inget som helst sätt att gardera sig. Detta innebär att jag har skapat en vana att om jag känner så för någon så trycker jag undan känslorna för den och hoppas att den inte känner likadant för det är då det blir komplicerat på riktigt... Så med detta i bakhuvudet kan ni ju tänka er hur roligt det är när folk (i synnerhet släkt och familj mer än andra) frågar om jag inte har någon tjej eller någon speciell som jag gillar bara för att när jag svarar nej säga att: ''Oroa dig inte du har bara inte träffat rätt tjej ännu!'' som om det vore något positivt. Inte för att vara sådan men jag har pga. detta väldigt svårt att se mig själv tillsammans med någon i framtiden. Jag hoppas innerst inne att jag kommer ändra på mig men jag har inte särskilt höga förhoppningar. Jag vill till och med gå så lång som att säga att jag vill leva ensam och planerar att leva ensam i framtiden. Sedan finns det alltid den gamla goda klassikern att man blir kär i en vän. Detta är när man har känt en person riktigt länge och inser att man har känslor för personer efter ett till flera år. Denna typen av kärlek kan jag nästan förstå mig på. Jag tror det finns en mycket större chans att dessa förhållanden lyckas då man redan känner personen i fråga väldigt väl och vet vad man har att vänta sig, dessutom om ett sådant här förhållande tar slut så finns det en chans att de båda parterna kan fortsätta vara vänner efteråt. Detta är i alla fall teorin och säkert även praktiken i många fall men inte just för mig. Jag kan lugnt säga att mina förhållanden oavsett om de startade som vänskap eller hur de än startade inte brukar sluta lyckligt och för denna typen av förhållanden har det hittills inte varit något undantag. Jag tänker inte gå in på detaljer men jag här är det snarare rädsla som gör att jag inte klarar det. Rädsla för att någon faktiskt älskar mig kan vara olidlig! Jag har bara väldigt svårt att acceptera att någon skulle gilla mig och det får mig snarare att få otroligt svårt att kunna lita på personen och ta personen på allvar. Detta innebär att jag får någon sorts reaktion att om jag dumpar den andre först så slipper jag bli sårad. Det är ingen sida som jag gillar av mig men den finns trotts allt där hur mycket jag än önskade att det inte var sant! Och nu kanske ni undrar varför jag tar upp denna negativa bild av kärlek på alla hjärtans dag... Det är av två anledningar. Den första är att jag nu vill berätta att det inte är hela världen att vara singel. Och den andra är att jag hoppas att en vacker dag så kommer folk att lära sig att hålla sig utanför andras relationsstatusar. För helt ärligt så måste det inte vara något fel med en person bara för att den är singel.