Jag hittade en gammal dikt idag som jag skrev i nian. När man tänker tillbaka på tiden när jag gick på högstadiet. När jag gick på högstadiet var jag så otroligt mycket tystare än jag är nu, och inte bara det att jag var det utan jag drog min styrka ur det också! Jag hade en lite märklig mardrömsbild av hur jag i värsta fall kunde vara i framtiden. Hur såg då den bilden ut? (lägg märke till något när ni läser)
Jag ville vara en sådan som alltid fanns i bakgrunden och jag avskydde både rampljus och de som stod i det.
Jag ville känna enbart ett fåtal vänner men ville känna dem innan och utan.
Jag ville ses som svag, klen, korkad och mesig för då skulle folk alltid underskatta mig.
Jag ville absolut inte vara någon som folk ser upp till eller ha ett gott rykte för då skulle jag vara tvungen att bibehålla och skydda.

Har jag levt upp till detta? HELL NO!!!!!!
Önskar jag att jag fortsatt leva som jag gjorde i åttan och nian? Ibland önskar jag faktiskt det. För jag vet inte var jag hade varit om jag fortsatt som jag gjorde då och ibland intalar jag mig att mitt liv hade gått mycket bättre om jag hade varit den jag var då, men sedan kommer jag ihåg varför jag mitt liv gått så bra som det faktiskt gjort och det är för att jag började i kyrkan och därmed bytte bort mitt gamla liv. Jag blev bullmannen, sedan lill Emil, sedan chips och nu är jag Emil igen. Jag kan inte undvika att sakna Japan (ett av mina namn) och ibland även att bli kallad kanin (vilket jag hatade då). Det är liksom nostalgi är en del av vår historia och en del av oss själva. Det är inget som någon inte ens vi själva kan ta ifrån oss och det är en del av vad som format oss! Men jag undrar ändå fortfarande var jag hade varit om det inte vore för kyrkan.
Kanske jag hade varit den instängda 100% pålitliga vännen som jag ville vara, och kanske inte. Men en sak är säker! Hade 15-åriga jag träffat mig nu hade 15 år gamla jag tittat på mig med förakt och jag hade tyckt synd om honom!

Här är dikten som heter Vem är Vem:

Vem är stark och vem är svag?
Vem blir kvar och vem försvinner?
Vem vill och vem vägrar?
Vem är mobbad och har många vänner?
Vem ses som stark, vem ses som svag?
Om den svage som inte gymmar, står när andra viker,
om den starke då springer, när han ser sin like?
Den svage som inte har något att förlora,
kan stanna när andra måste sticka.
Den starke har ett liv,
den starke har ett rykte.
Det tar år att bygga, sekunder att krossa.
Mot den som inte har ett rykte,
har man ingenting att angripa.
Så tänk på vem du är!
För när det väl gäller blir den starke svag och den svage stark.
Så vem är du och vem är jag?
Kan du stå och ta emot, allt som andra människor gjort?
Kan du motstå frestelsen att slå tillbaka varje gång?
Kan du bygga muskler utan att behöva slåss?
Det är först då man blir stark!
Det är dit jag aldrig kommer att nå!